Livstecken.
Nu ni. Nu. Ni. Som ni väntat på detta.
Detta, ett bevis på att jag lever.
Men. Jag har funderat på en sak. Hur är det med er på "andra sidan bloggen"? Ni enstaka läsare? Har luften gått ur er helt?
Finns liksom inte mycket vilja till engagemang, det kommer och går, mitt engagemang alltså. Men, om ändå för lite, så är det för mycket ENSIDIGT engagemang här tyck ja. JA SÅ ÄR DET. Ska ni läsa får ni banne mig kommentera med.
Här nedan, 2 stycke text. Det ena, första, som jag tänkte först.
Och det andra när jag tänkte om.
1. Så nu gör vi såhär. De som tycker att jag ska lägga ner bloggen behöver icke kommentera. Och vice versa. Kanske, kanske inte fortsätter jag.
För, jag känner att nu är kanske rätt tillfälle att släppa taget... ? Om man kan kalla det det. Släppa bloggandet, om inte för alltid, men i alla fall för ett tag.
2. Jag lägger ner den här bloggen i detta nu. Oberoende av kommentar eller icke-kommentar. Saraulin.blogg.se är härmed bara flera minnen blott. (It is okay to cry)
AUF WIDERSEHEN. GOODBYE. AU REVOIR. ARRIVEDERCI. ÁDIOS. HEJ DÅ.
NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!
NEJ lägg inte ner den vad, hur ska jag då veta vad du har för dig där borta i grannlandet :P och lägger du ner din lägger jag ner min också. då får du ha det på ditt samvete också :P
jag ska ut i skogarna och kriga i ett år då tycker jag att du kan skriva ett inlägg här någon gång ibland för min skull. och precis som kristoffer och kerstin skriver NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ hur ska vi då veta vad du har för dig där borta i grannlandet? TÄNK PÅ OSS!
NEEJ!
Jag vill ha kvar den och läsa om mig själv ibland. :P
