Bläddrar över till svt kanal 1. Från Tv3, som teven visat i någon timme.
Så visar de en dokumentär, om Lars Winnerbäck, som jag inte är sådär överförtjust i. Inte alls som Johanna. Inte heller som Fia, Emma. Inte ens som Lina...
Men, så precis i det där tillfället när jag byter kanal, när han spelar live. Och låten han spelar är Åt samma håll. Den enda låt jag riktigt kan. Och då menar jag att jag kan den. Riktigt. Och helhjärtat.
Och så minns jag i somras, när jag och Lina var i Östersund. På storsjöyran. När vi av någon konstig anledning - något som "men han är ju nästan en svensk legend. Kommer i alla fall att bli" - beslöt oss för att gå och se honom.
Och det jag minns är den känslan när alla låtar förutom Åt samma håll spelades. Några låtar jag aldrig hört förut. En känsla som riktigt värmde i hjärtat. I själen och i huvudet (?).
Det var en härlig känsla.


..Trots detta är jag inte överförtjust i honom. Inte ens efter det där.
Men det är ett fint minne. Ett fint minne av Lars Winnerbäck. Som jag inte är överförtjust i, Inte som Johanna, inte som Fia eller Emma, inte heller som Lina.. Som jag aldrig heller kommer att bli.