När jag, Emma & SoFia klev ut från biosalongen efter att ha sett Sex And The City häromveckan kände jag mig konstigt nog väldigt nere, samtidigt som jag tyckte filmen var oerhört bra. I mer än två timmar hade vi suttit och kollat på en film som lika gärna kunde ha hetat Sex and Love och den hade påverkat mig mer än jag någonsin kunnat tro.
Hela filmen handlade om att finna sin kärlek, att behålla sin kärlek och vad som kan hända när man mister den. Två timmar av bara kärlek och en grop i magen hade börjat bildas hos mig.
Kan ni gissa varför?

Om inte; Jag kom på att jag är, faktiskt, rädd att aldrig få känna den där känslan att jag verkligen älskar någon, från djupet av hela mitt hjärta - att tänka på det gör mig praktiskt taget skräckslagen. - En fråga som började cirkulera i mitt huvud: Kommer jag någonsin att hitta min kärlek?.. .  .

När jag hade funderat ett stund började jag (som i ett försök att "trösta" mig själv) tänka i banor som "Hittar någon någonsin sin sanna kärlek eller är det helt "enkelt" så att vi är/blir "kär i kärleken?" När en passande person knackar på dörren till ditt liv, är det the thing, eller något helt annat? Ett omedvetet beslut att "honom/henne kommer jag passa ihop med" - honom/henne kan jag "bli kär i". Skulle det kunna vara så sorgligt att det miljoner, MILJARDER människor tror på och hoppas på att finna inte är verkligt? Skulle det kunna vara så att kärlek inte existerar?

Säkerligen inte. Men. När man aldrig upplevt den sanna kärleken har man skäl att inte tro på den.
Dessutom kändes det scenariot mycket bättre (varför det tröstade mig är lika med att) - det skulle göra mig till ett geni! Jag som aldrig haft en riktig förälskelse. Jag skulle ha varit den som inte blivit förd bakom ljuset, - alla förälskade världen över skulle vara de dumma, de oskuldsfulla som gått på hela kärleks-tramset...

Nu när jag har tänkt några dagar kring det här ämnet har jag kommit fram till en sak, tack och lov. 
Kärlek är inte bara två människor, förälskade i varandra. Kärlek finns i så mycket mer. Den frodas i alla sorters relationer. Vänskap mellan en vän, två vänner, tre vänner. De speciellla banden man har till sin familj och släkt. "Till och med" den känsla man får när man lyssnar på sin ("bara") för stunden favoritlåt- eller artist. Allt detta är också KÄRLEK.
Jag har bestämt mig. Från och med nu ska jag inte känna mig skräckslagen, för jag vet att jag kring mig har jag redan sååå mycket kärlek att det räcker till och blir över.