Det känns overkligt, som att jag drömt att jag åker imorgon. Så många veckor som gått fram tills nu, när jag bara längtat. Nu är jag mest nervös. Ni vet kanske själva, när man gått och väntat så länge på att någonting ska ske. Och så när den dagen kommer tror man nästan inte på vad som händer.
Vid balen (både i nian och sista året i gymnasiet) & studenten hade jag en liknande känsla. Även fast man kan tycka att speciellt studenten är bland de största sakerna man gör i sitt liv. Så tycker jag att det jag står inför nu känns 1000 gånger större. Kanske har jag bara den känslan för att det andra ligger längre bort, det ligger bakom mig, eller kanske är det helt "enkelt" så att det är större?

Jag kan säga med säkerhet att det som väntar där framme i tiden ska bli ett äventyr utan dess like. Det har jag lovat mig själv. I och med äventyr menar jag inte att jag ska omvandla mig själv till någon slags vilde. Snarare att jag tänker lyssna på mig själv. Riktigt. Inte halvt. Inte till 75 eller 80 %. Vad jag vill göra och min åsikt ska räknas. Både av mig men också av andra. För det är väl på de sättet man får ut det mesta av ett äventyr? När man gör det man själv vill göra?
Lät lite överdrivet självsäkert det där. Det är alltså inte så att jag tänker gå och bli en person med alldeles upp-pumpad bild av sig själv. Inte så. Bara lite mer bestämd av mig.

Måste kila i säng nu om jag ska orka med hela dan imorgon. Jag ska hinna packa klart, åka på stan och handla de sista nödvändiga sakerna, hälsa på farfar, samt komma med tåget - som (för er som missat. Hur kan jag dock inte förstå? ;) går kl.23.22.
God natt.