Ja, så är det bara. Idag är slutet på den tredje sista veckan i skolan. Hur bitterljuvt känns inte det? Å ena sidan känns det sååå skönt. Hela framtiden ligger framför mina fötter - helt fri att "hoppa på vilket tåg som helst". Å andra sidan känns det så läskigt, som sagt, "hela framtiden ligger framför mina fötter - helt fri att "hoppa på vilket tåg som hellst"". Det är känslor som är fyllda med glädje men ändå en osäkerhet som infinner sig i mitt bröst när jag tänker på vad jag ska hitta på. Var kommer jag hamna tillslut? Kommer jag skaffa man & barn? Kommer jag ens leva 1, 10 eller 20 år till?
Framtiden är så oviss, som inget annat. I den här osäkerheten finns det ju ändå en glädje (som sagt..). En glädje över att nu börjar jag verkligen växa upp. Det är mig själv det hänger på, jag måste ta ansvar för mig själv och alla mina handlingar. Mamma eller pappa kommer inte längre kunna täcka upp för mig om jag gör ett misstag. Jag är helt själv. På ett negativt, men också, lika mycket, positivt sätt!

De här tankarna börjar flyta upp nu när det inte är mycket kvar av gymnasiets tredje år, det sista på västermalms skola. Speciellt nu när alla "student-events-en" börjar komma mer tätt inpå varann. Bara imorgon är det ju BAL! Vet inte hur länge jag tjatat på här i bloggen om hur jag längtat till balen, balklänning och allt sådant. Och nu är den dagen nästan här. Tiden har gått så sjukt fort det senaste halvåret...
Tyvärr tror jag inte att tiden kommer gå så mycket saktare nu, ju närmare vi kommer "the day". Snarare tvärtom. Hur ska jag klara att komma ihåg allt det roliga vi har framför oss inom en snar framtid?

Nog med massa tänkande nu! Ska kolla på "Glasklart" på svt-s hemsida nu! :) Bye!