Jag är så tacksam över livet och över alla mina fina vänner. Min familj skulle jag inte kunna vara stoltare över. Jag får mat på bordet varje dag, jag har tak över huvudet och har en (eller två om man ska vara petig) säng att sova tryggt i varje natt. Men ibland känns det som om något brister. Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något som inte är bra innerst inne.

Det märks aldrig något på ytan, tror jag. Jag vet inte, men ibland, de här gångerna "något" brister känns det som att jag är helt ensam. Inte fysiskt sätt, inte på ett psykiskt sätt heller, mer på ett högre plan.. Det känns som om ingen vet hur jag är egentligen. Och om någon skulle få reda på det skulle de nog ändå inte förstå.
Alla tankar och funderingar jag hamnar i ibland, jag vet att jag "ska" kunna prata med mina vänner, men när? hur? var? Jag vet att ni säger att ni finns alltid här för mig - lika som jag säger till er. Men något hindrar mig..

Pratade med Kerstin & Frida, lite snabbt, om hur jag normalt brukar kunna bete mig om jag får beröm eller om någon bara frågar "hur är det?" Jag blir ledsen.. Eller kanske inte ledsen - inte på ett negativt sätt. Snarare att jag blir jätterörd. Ögonen fylls med tårar och ska jag säga något/svara fastnar orden i halsen på mig... Jag har aldrig förstått varför. Nu börjar det kanske, jag kan inte säga helt säkert, bli lite tydligare. Men vad det beror på vill jag inte ta upp här, har nog redan blivit alldeles för personlig..

En verklig vän är en själ i två kroppar sa Aristoteles för en himla många år sedan. Jag undrar var min andra själs-hälft är..