Alltid på resande fot.
Så känns det. Jag hinner aldrig vänja mig innan det är dags att dra vidare igen. Visst, det är, vanligtsvis, bara en flytt - varje vecka - mellan mamma och pappa. Till synes "liten" flytt, kan det nog tyckas "utifrån" - lite mer komplicerat "inifrån". Bara att packa alla grejer man måste ha med sig jämt. Kläder, smink, hudkrämer, skolböcker med mycket, mycket mer. Bara det, är jag så otroligt less på nu. Jag ljuger inte om jag säger att jag LÄNGTAR tills jag har min egen lägenhet. I alla fall ur den synvinkeln att jag slipper känna mig som en jojo mellan två hem.
Den här skuldkänslan också, när man lämnar sin ena förälder själv, helt jävla ensam. Inte en speciellt go och trevlig känsla som infinner sig i maggropen, när man kramar om och säger hej då för en vecka. Och man påminns alltid om den där känslan, veckodag som helgdag. Nu i julas, till exempel, - när jag var hos mamma och ringde till pappa för att prata lite, och samma när jag var hos pappa och pratade med mamma i telefon. Vet inte riktigt om den känslan kan förklaras, har inte ens någon bra liknelse.. Lite "tur i oturen" eller vad man ska kalla det, är väl att mina föräldrar inte bor lågt ifrån varandra alls. Blir jag sur på mamma finns pappa på gångavstånd, och tvärtom. Men hela den här cirkusen är väl inte så lätt att föreställa sig, och förstå - om man inte är ett så kallat skilsmässobarn. Like me (;
Hela den här veckan har gått åt till att förflytta mig mellan olika platser - då menar jag inte bara mellan mitt sovrum, köket, skolan m.m.Utan från pappa, i söndags, till mamma, vidare till mormor på måndag. En liten paus där. Fortsatt resa tillbaka, till mitt "ena" hem, igår. En lite tur&retur till granloholm med Fia. Och idag, nu någon gång, ska jag till pappa.
A never-ending carousel.
Nu kanske det har låtit som att jag inte alls uppskattar att få åka och hälsa på mina vänner/min familj. Vilket är fullkomligt fel - inte alls vad jag tycker. Men det tar på krafterna. att försöka vara på alla platser man vill vara.
Åter igen dags nu att grabba tag i resväskan och åka till pappa. See you later, alligators! Tjing!
Den här skuldkänslan också, när man lämnar sin ena förälder själv, helt jävla ensam. Inte en speciellt go och trevlig känsla som infinner sig i maggropen, när man kramar om och säger hej då för en vecka. Och man påminns alltid om den där känslan, veckodag som helgdag. Nu i julas, till exempel, - när jag var hos mamma och ringde till pappa för att prata lite, och samma när jag var hos pappa och pratade med mamma i telefon. Vet inte riktigt om den känslan kan förklaras, har inte ens någon bra liknelse.. Lite "tur i oturen" eller vad man ska kalla det, är väl att mina föräldrar inte bor lågt ifrån varandra alls. Blir jag sur på mamma finns pappa på gångavstånd, och tvärtom. Men hela den här cirkusen är väl inte så lätt att föreställa sig, och förstå - om man inte är ett så kallat skilsmässobarn. Like me (;
Hela den här veckan har gått åt till att förflytta mig mellan olika platser - då menar jag inte bara mellan mitt sovrum, köket, skolan m.m.Utan från pappa, i söndags, till mamma, vidare till mormor på måndag. En liten paus där. Fortsatt resa tillbaka, till mitt "ena" hem, igår. En lite tur&retur till granloholm med Fia. Och idag, nu någon gång, ska jag till pappa.
A never-ending carousel.
Nu kanske det har låtit som att jag inte alls uppskattar att få åka och hälsa på mina vänner/min familj. Vilket är fullkomligt fel - inte alls vad jag tycker. Men det tar på krafterna. att försöka vara på alla platser man vill vara.
Åter igen dags nu att grabba tag i resväskan och åka till pappa. See you later, alligators! Tjing!
Kommentarer
Trackback