HAHAHA
Så avslutar jag min dag, för hur ska jag annars tackla att jag helt gjorde bort mig tidigare idag? ;-) bättre än att dra täcket över sig, right?
Det var så att när jag och mina muskötörer (hjälp mig med stavningen till det ordet :-s) skulle gå till kemilektionen idag så var vi "tvungna" att gå nerför trappen. Kerstin och Frida tog täten, efter kom jag släntrandes med hela famnen full med diverse saker, dator, skrivbok, kemibok, penna, sudd osv.. men i högsta hugg hade jag mobilen i handen, som jag ivrigt skrev sms på. Det hela hade gått himla bra om det inte vore för den jävla trappen. Ett och ett trappsteg i taget, "det här går ju bra, jag behöver nog inte kolla upp för de sista" tänker jag. Tillslut kommer det allra sista trappsteget. Trodde jag. Istället för att graciöst kliva ner på det "vanliga golvet" känns det som om jag åker igenom det (den här delen kändes dessutom som om den gick i slow motion - kanske för att jag inte ens kunde föreställa mig att en sådan här sak kunde hända), ända tills jag landar på knäna, glider ner och slår i precis hela kroppen!! Visst, det här är väll inte så himla farligt tänkte ni kanske, det finns värre saker att råka ut för. Precis så skulle jag också tycka och tänka. Men. Hade det inte varit så att när Frida och Kerstin tog täten före mig, också tog täten för typ alla naturelever (så kändes det i alla fall när de, en och en passerade mig, Sara Ulin liggandes som en jävla fisk på golvet) ... En sak till, som jag inte kommer ihåg just nu, förträngt minne på hög nivå, men jag kan föreställa mig att ljudnivån på min crash på golvet kan jämföras med typ en atombomb, eller kanske "the big bang" (a.k.a jordens födelse), jag är förvånad över att skolan faktiskt stog kvar, utan en enda liten spricka ;-)

Jag har i alla fall lärt mig min läxa, och jag lovar och svär. JAG KOMMER ALDRIG IGEN, I DETTA LIVET FÖRSÖKA SKRIVA SMS NÄR JAG GÅR NEDFÖR EN TRAPPA! Promise, promise, promise!

Ciao!